Hur funkar EKG?

Elektrokardiografi (EKG) är en metod att illustrera hjärtats aktivitet. Med elektroder på bröstkorgen fångar man upp elektrisk aktivitet från hjärtmuskeln och åskådliggör denna som en funktion av tiden i ett diagram som också kallas EKG (elektrokardiogram). 

 

Elektriska potentialer som alstras när förmak- och kammarmyokard de- och repolariserar kan registreras och skönjas med elektroder på huden. Elektrokardiografen förstärker, filtrerar och jämför potentialerna som sedan presenteras på en EKG-kurva. Första vågen på EKG-kurvan är P-vågen och den representerar depolarisation av förmaken. Repolarisation av förmaken syns inte på EKG eftersom den sammanfaller tidsmässigt med kamrarnas depolarisation (QRS-komplexet) som pga den stora kammarmassan dominerar denna fas totalt. Nästa våg är T-vågen som representerar kamrarnas repolarisation. Notera den raka linjen mellan P-vågen och Q-vågen, den avspeglar tidsfördröjningen mellan förmakskontraktion och kammarkontraktion och därmed fördröjningen i AV-noden. Kännedom om dessa vågors uppkomst, utseende samt hur de påverkas vid patologiska tillstånd är fundamentalt för EKG-tolkning. Därför introduceras nu vektorbegreppet.

 

 

P-våg

Avspeglar förmakens depolarisation. Den isoelektriska linjen från P-vågens slut till QRS-komplexets början avspeglar impulsfördröjningen i AV-noden. För att bedöma om transmission genom AV-noden är förlångsamad analyserar man PQ-tid, vilken är tiden från förmaksaktivering börjar till kammaraktivering börjar. P-duration och P-vågens utseende kan avslöja om det föreligger anatomiska förändringar i förmaken.

Kammarkomplex (QRS-komplex)

QRS-komplexet (Q-, R- och S-våg) avspeglar kamrarnas depolarisation. Eftersom vänster kammare är betydligt större domineras QRS-komplexet av denne. Även om inte alla tre vågor (Q, R och S) syns i en avledning brukar man kalla komplexet ”QRS-komplex” men termen ”kammarkomplex” är att föredra. QRS-tid uppmäts från början till slut på kammarkomplexet och avspeglar hur snabbt kamrarna depolariseras. Om de depolariseras för långsamt (t ex pga defekta retledningsbanor) blir QRS-komplexen bredare och klumpigare.

J-punkt, J-60-punkt, ST-sträcka, ST-T-sträcka och isoelektrisk baslinje

ST-T-sträckan utgörs av ST-sträckan och T-vågen och är av yttersta vikt vid bedömning av akut ischemi. Vid ischemidiagnostik bedömer man om J-punkten (punkten där kammarkomplex slutar och ST-sträcka börjar) eller J-60-punkten (punkten belägen 60 millisekunder framför J-punkten) är höjd respektive sänkt i förhållande till referensnivån (baslinjen, nollnivån, isoelektriska nivån). Höjd J-punkt eller sänkt J-60-punkt kan tala för akut ischemi. Referensnivån är i första hand slutet av PQ-sträckan och i andra hand TP-sträckan. ST-sträckan motsvarar platåfasen under kammarcellernas aktionspotential (fas 2). Ischemidiagnostik omtalas noggrannare framöver.

T-våg

T-vågen avspeglar den snabba fasen i kamrarnas repolarisation (fas 3) och T-vågsförändringar är vanligt vid en lång rad sjukdomstillstånd, t ex ischemi/infarkt som nämnt ovan. Övergången från ST-sträcka till T-våg skall vara mjuk. T-vågen är vanligtvis något asymmetrisk med en brantare nedgående del.

U-våg & QT-tid

U-vågen är en positiv våg efter T-vågen. Den syns inte hos alla individer men om den föreligger är det oftast i V2-V4. Det är oklart vad som ger upphov till U-vågen. QT-tid avspeglar den totala tiden för kamrarnas aktivering och återhämtning (mäts från början av QRS till slutet på T-vågen).

Källa: ekg.nu

Har du fler frågor? Skicka en förfrågan

0 Kommentarer

logga in för att lämna en kommentar.